Reportage i Borås Tidning 2007 04 08
Pelle i Falskog
Från katastrof till
- Framgångssaga
Den unga änkan från Skänstad i Toarp kallas fram till domarbordet i tingshuset i Väby i Hällstad för att med tre finger på bibeln avlägga gäldenärsed. Hon kunde mycket väl ha haft sin lille tvååring på armen för Karin Svensdotter var oförskräckt kvinna men som ändå kunde ängslas för sin lille sons framtid. Hon kunde inte i sin vildaste fantasi ana Pers lyckosamma framtid.
Den resan till tinget gjordes på hösten 1830 och på våren året före hade Karin skickat sin makes testamente till samma tingsrätt, inte ont anande att det inte fanns något annat än skulder att ärva efter sin man Lars Persson. Han hade dött på vintern tyngd av förluster och skulder som före fyllda 40 lagt honom på sjukbädden. Lars hade inte mindre än 38 fordringsägare, de flesta förläggare i Marks härad. De andra resehandlarna i Toarp visste nog mer om Lars sjuka affärer än den egna familjen, för av sina kollegor i Toarp hade han inte fått några lån.
Vid bouppteckningen uppdagas skulderna, men det är först när fordringarna lämnas in till tingsrätten som hela vidden av konkursen uppdagas. I nutida mynt uppgick Lars tillgångar till en miljon kronor medan skulderna var dubbelt så stora. Lars reser i samhandel med sin bror Olof i Starhester till Stockholm och med utflykter på landsbygden i Uppland, som är deras handelsorter. Olof går i konkurs året efter och dör i Stockholm innan hans konkurs är slutförd. Bröderna har stora fordringar hos handlare och hantverkare och det var lätt att bli lurad i huvudstaden.
Med viss hjälp av sin gode man Anders Persson i Skänstads Eriksgård är den kavata Karin Svensdotter själv närvarande i tingsrätten under de flesta förhandlingarna i konkursmålet. Till skillnad från flertalet av gårdfarihandlarnas hustrur, som annars lägger sig sjuka hemma när de kallas till ting i Väby. Karin lyckas även uppnå något väldigt ovanligt, nämligen att få sin avträdes ansökan beviljad, innebärande att hon befriades från framtida krav för underskottet i konkursen.
Nästkommande steg för den kraftfulla kvinnan var tre: att finansiera ett återköp av den förlorade gården, att fortsätta egen gårdfarihandel med hjälp av handelsdrängar, att skaffa sig en ny man i sängen och som kunde sköta kringföringshandel. Alla tre stegen lyckas och den nye mannen Johannes Svensson hämtades i en granngård i Skänstad och ställs ut på resor till i stort sett hela Götaland och Svealand och ända in i Norge.
Hela denna bedrift kunde ha underlättats av att Karin var dotter till den tämligen välbeställde Sven Hansson i Hjortryd.
Sonen från första äktenskapet, Per Larsson växer upp, men långt innan han är fullvuxen hämtar han ut sitt första pass vid 13 års ålder. Det kan mycket väl ha gällt för en resa till Stockholm, dit drog sig Toarpshandlarana som flugor till en sockerbit. I Stockholm fanns den stora kundkretsen och dit kunde nog resan göras på 4-6 dagar med hästbyten, körde man med egen häst, torde resan ha tagit dubbelt så lång tid. Södra Uppland var Sveriges mest besökta handelsbygd av Sjuhäradsbygdens gfh, det kunde fara runt en 3 – 6 handlare per härad.
Nu på 1840-talet var Storstockholm i samma storleksordning som Borås båda stadsförsamlingar är idag, omkring 80 000 innevånare. Det var skillnad för den unge Per att komma från det lilla myllret i den med 20-talet gårdar ganska tätbyggda Skänstads by till det stora myllret i storstaden. Den unge Per ser ut att ha trivts med sitt besök, för han skulle komma att återvända många gånger.
Det går så bra för Per att han skaffar sig en egen ägarandel i hemgården och kör vidare genom landet på handelsresor. Och det var inte ofarligt på den tiden, som många andra före honom blev Per en gång överfallen och plundrad i Tiveden. Vid 30 års ålder är det hög tid att se sig om efter en hustru och för en framgångsrik gårdfarihandlare är valet oftast en ung kvinna för att få många barn i huset. Därför blir den 13 år yngre Anna Sofia Johansdotter i Falskog Pers hustru och han säljer sin hemmansdel i Skänstads Kronogård och övertar hustruns hemgård.
Med sju barn i huset blir Nedergården i Falskog för trång och Per köper Gästgivaregården i samma by och låter bygga socknens största mangårdsbyggnad på gården. På invigningskalaset 1874 bjuds Rångedalaborna ”till öppet hus” och Per utmanar en kollega i handelsresandet, Jan Ekelund borta i Dollebo, att riva sin lilla stuga.
Per Larsson i Falskog anses ha blivit mycket rik på sina Stockholms- och Norrlandsresor och ett sätt att visa det är att bygga ett överdådigt hus. Dessutom drev han vävstuga i Falskog och hade viss förläggarverksamhet och torde haft en kader av handelsdrängar som drog in vinster åt Per.
Jan Ekelund i Dollebo var medlem av en annan mycket känd handlarsläkt från Rångedala som fortfarande har sitt namn på textilkartan, nämligen Ekelunds Linneväveri i Horred. Jan Ekelund, som också ansågs förmögen, antar utmaningen och efter något års betänketid bygger han en ståtlig mangårdsbyggnad som står färdig 1879.
Huset är nästan en kopia av byggnaden i Gästgivaregården, men Jan hade inte så lång tid kvar att glädjas åt sitt vackra gula hus. Han dör 10 år efter bygget och gården säljs på exekutiv auktion. Detta väcker allmän förvåning i bygden och vilda gissningar om vad som hänt, med tal om spökerier och annat skrock. En av de vildaste gissningarna var att Jan Eklund hade vidtalat sina drängar att stoppa ned pengarna bredvid sig i likkistan.
I efterhand kan man konstatera att Pelle i Falskog varit ett affärsgeni, som genom sin levnad klarat övergången från gårdfarihandel med häst och vagn till modernare transportsätt och handelsvaror. Han är dessutom far till 11 barn och familjens framgångssaga säkerställs genom näst dottern Anna, som gifter sig med textilgrosshandlaren Samuel Petterssons i Stockholms son Otto.
Denne Samuel Pettersson hade börjat sin affärsbana som handelsdräng i Ulricehamn, för han var född på Stommen i Härna socken 1840. Samuels far Petter Svensson var född på ett torp i Härna och upplevde sin barndom i flera av de mest lustäta och fattigaste torpstugorna i socknen. Petters far hette Sven Olofsson som kommit från Äspereds socken till Bondarp i Härna som hemmansägare. Men det hade burit utför i början av 1800-talet när gårdfarihandeln gick in i sin första nedgångsfas. Sonen Petter gick det bättre för, han reste i handel och kom på grön kvist som hemmansbrukare i Stommen.
På skylten ovanför Samuel Petterssons textilhandel på Katarina Bangata på Söder i Stockholm stod det SAM P.
och Samuels grosshandel kom att kallas Sampes. På så sätt tog familjen släktnamnet Sampe. Sonen Otto Sampe styr kosan mot Borås 1919 och startar en strumpfabrik i vid Österlånggatan i hörnet mot Skolgatan, alldeles invid Carolikyrkan.
Otto, som alltså redan var gift med Anna från Falskog, hade nu med sig deras 10-åriga dotter Astrid på flyttlasset från Stockholm. Kanske hade Anna och Otto mötts på Nybrovikens is, för Otto var skicklig på isen och hade dömt konståkning vid Olympiska spelen 1912.
Astrid däremot dansade på baler på Stadshotellet i Borås när hon kom upp i rätt ålder för att få göra det. Hon funderade allvarligt på att bli danskonstnärinna. Men vid Elementarskolan i Borås uppnår Astrid så stor färdighet i teckning, att när fadern kom från en affärsresa i Wien med en katalog, så ritar hon av mönster från katalogen. Dessa mönster hamnar några år senare hos Martin Wenander i Dalsjöfors, som sedan väver de berömda runda dukarna och servetterna.
Astrid kommer till Stockholm för att studera till teckningslärare, men vantrivs och går över till ”textilen”
Hon lyckas även komma in vid Rojal College Art i London och fortsätter studera parallellt i Stockholm och London. Efter avslutade studier far Astrid runt till flera länder i Europa på studieresor och vid hemkomsten 1933 erhåller hon sin första anställning vid PUB i Stockholm. För att som det påstås, hon skulle vara släkt med Paul Bergström från Toarp. Men den släktskapen går inte att belägga.
Per larsson i Falskog anses ha blivit mycket rik på sina Stockholms- och Norrlandsresor och ett sätt att visa det var att bygga ett överdådigt hus.
Mangårdsbyggnaden på Göstgivaregården i Falskog
Mangårdsbyggnaden i Dållebo Övergård
En ovanligt solig senvinterdag anländer vi till Falskog i Rångedala. Där lyser mangårdsbyggnaden på Gästgivaregården i all sin gula glans. Gårdens ägare Torbjörn Claesson tar emot och visar oss de stora praktfulla rummen och salarna och 1870-talets största modernitet, serveringsgången mellan köket och stora salen. Den gamla bondstugans mörker var ute.
Även Gästgivaregårdens tid som anhalt för vägfarande var ute genom att vägen mot Borås fått ny sträckning och Falskogs många gårdfarihandlarfamiljer får se sig om efter annan bärgning. Nuförtiden är gården bostad för IT och reklamentreprenör, resande på den nya tidens allfarvägar.
Gästgiveriet i Dållebo
Gästgiveriet flyttar till Dållebo när vägen får ny stäckning mot Ulricehamn och i byns gård Övergården tar dess ägare Björn Gunterberg emot. Han berättar att gården varit i släktens Gunterbergs ägo sedan slutet av 1800-talet och varit hemvist för medlemmar av släkten i tre generationer.
Gunterbergsläkten har djupa traditioner i gårdfarihandeln, och senare generationer har flyttat sina positioner från handelsresor i den lilla världen i Sverige till arbetsfält i Mellersta östern. Björn berättar om sin släkt och något alldeles oväntat inträffar när han plockar fram ett tidningsurklipp ur bt från 1986. Det handlar om hans mors 60-årsjubileum med sina skolkamrater från Borås elementarskola för flickor.
Tidningsklippet visar att Björn Gunterbergs mor Kerstin och Astrid Sampe var klasskamrater och vänner genom livet och knyter därigenom samman banden mellan de gamla gårdfarihandlarfamiljerna.
Astrid Sampe
Professor i textildesign
Mamsell Andersson i ”Glasboa” i hörnet av Österlånggatan och Yxhammargatan var släkt på långt håll med Astrid Sampe. Den språkkunniga mamsellen gjorde inköpsresor i Tyskland och kan ha inspirerat Astrid att resa ut i Europa för att utbilda sig i konsten att designa textil. Som barn pysslade Astrid med att möblera om i sitt dockskåp.
Astrid var sedan barndomen också väl hemmastadd i Stockholm och det var där hon fick sitt första engagemang hos PUB. Men Astrid var målmedveten och lät sig snart värvas till NK där hon byggde upp NK:s Klädkammare och blev dess chef 1937. Bland annat formgav hon textilier till Svenska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1937.
Efter kriget är Astrid Sampe ute i världen igen och ställer ut i bland annat i New York och utnämns till Royal Designer av Royal Society of Arts i London, en ärofull titel som är få svenskar förunnad. Vid det laget publicerar Astrid tillsammans med Vera Diursson ”Textil bilderbok”. Och det var första gången en bok skrevs om brukstextiliers tillkomst och användning.
Med 1950-talet kommer så Astrid Sampes verkliga storhetstid. Linnelinjen var en stor revolution av hemmets textilier som blev mycket omskriven i den tidens media. Astrid lyckades förmå en del av de stora textilindustrierna att modernisera sin tillverkning, bland andra Almedahl och Kasthall. För första gången märktes textilvaror med skötsel- och tvättråd. Inom branschen talar man om H55 som epokbildande, vilket för den oinvigde betyder Helsingborgsutställningen 1955. Och Astrid blev utsedd till både hedersdoktor och professor på kuppen.
Heminredningen följdes 2 år senare upp av ”Skyttelvägen” med gardiner och draperier. Till FN-skrapan i New York levererar Astrid design för 5 mattor i Dag Hammarsköld biblioteket som symboliserar de fem världsdelarna. Hon har även varit Sveriges bildkonstnär i världen genom designad inredningen på en lång rad ambassader, däribland i flera huvudstäder i Afrika och prestigeprojekt som Canberra, Tokio och Washington.
Omvittnad är Astrids experimentlusta, exempelvis med nya material som glasfiber, behovet finns i offentliga lokaler med brandsäkerhetskrav. Vid över 60 års ålder var Astrid först i Sverige med att på 70-talet göra de första databaserade textilmönstren. Hon är verksam hela 70-talet med en rad inredningsuppdrag och boråsarna kan känna sig hedrade av att hon var konsult vid inredningen av Kulturhuset. Varför skulle inte boråsarna kunna hedra henne tillbaks med något minnesmärke när Kulturhuset byggs om och istället spara in på USA-importen?
Astrids omgivning var alltid förundrad över hennes enorma arbetskapacitet. Det föranledde Marianne Höök att skriva: ”Hur hon hinner? Hon har ett hålkortsystem i huvudet och ett sinnrikt system av signallampor och ljudsignaler därsammasädes. Hon har en för kvinnfolk ovanlig förmåga att delegera arbete och sätta andra i rörelse”.
Till slut skall nämnas att Astrid även gjort en sak som endast kvinnor kan, hon hann även ge livet åt dottern Monica med släktnamnet Backström. Hon är glasdesigner på Kosta Boda och med produktion av egendesignade smycken.
Astrid Sampes kärlek till sin hembygd manifesterades genom att kyrkan i Rångedala fick lov att upplåta gravplats till henne i gemenskap med fädernas gravar.
Om du vill läsa mer om Astrid – i koncentrat men mycket intressant och utförligt sök på:
www.form1900.se/docs/article.asp?ref=52
Tore Österhag
Den berömda runda duken "Skaldjur" som inledde Astrids långa samarbete med Almedahls.
Till Helsingborgutställningen 1955 hade Astrid Sampe skapat Linnelinjen, revolutionen i linneskåpet representerades av Paradhandduken